I samarbete med Svenska kyrkan, Göteborgs Stad, Göteborgs Universitet och SST anordnade Interreligiösa centret en lunch till lunch konferens om interreligiösa organisationers roll i krisarbete och olika perspektiv på arbete mot våldsbejakande extremism. Titeln på konferensen var ”Kan det ur det onda födas något gott?” och pågick mellan den 2 – 3 december i Humanisten i Göteborg.
Efter ett välkomnande av arrangörerna inleddes konferensen med tre olika berättelser, från en norsk imam, en svensk präst och en dansk rabbin, om krissituationer och religionens bemötande. Marika Palmdahl berättade om hennes upplevelse före, under och efter Backabranden; diskoteksbranden år 1998 där 63 ungdomar miste livet. Innan Backabranden var Göteborgs multikulturella aspekt inte lika tydlig hos den allmänna befolkningen, men i och med krisen så framlystes detta. Representanter från olika trossamfund var nödvändiga för att kunna ge offren och anhöriga det stöd som de behövde. Tyvärr var det, och är det, så att man först och främst kontaktar Svenska kyrkan när det behövs krisstöd, och Marika påpekade att det är då som de har samarbetat med bl.a. imamer som de har kunnat nå ut till fler behövande. Marika framhävde också att ett fortsatt samarbete och en interreligiös dialog bör vara en prioritet.
Rabbin Jair Melchior berättade om attentatet i Köpenhamn i februari 2015. Under ett debattmöte med rubriken Konst, hädelse och yttrandefrihet avlossade en man 30 till 40 skott med ett automatvapen in genom fönstret. Senare avlossade han skott nära Köpenhamns synagoga. Jair delade med sig om hur de olika trossamfunden i Köpenhamn blev ett stöd för varandra och hur viktigt det är att det finns en gemenskap. Imam Senaid Kobilica berättade om terrordåden i Oslo och Utøya 2011, och hur engagemanget i olika föreningar och församlingar ökade efter dåden.
Efter de tre berättelserna höll Ruth Illman, docent i religionsvetenskap, ett föredrag med titeln ”Perspektiv på interreligiös dialog”. Föredraget var omfattande och redogjorde för olika typer av dialog, vikten av att se olikhet som en möjlighet snarare än ett hinder, att man inte bör blunda för svåra frågor om politik, makt, pengar och våld, och att olika typer av dialog kompletterar varandra och att det behövs ännu mer av samtliga sorter.
De olika typer av dialog som Ruth diskuterade var:
• Diskursiv dialog: ”expert dialog” där experter kring ämnet diskuterar det utifrån deras synpunkter.
• Mänsklig dialog: dialogen mellan ”vanliga” människor baserat på deras bakgrund, upplevelser etc.
• Sekulär dialog: den dialogen som sker när man förenas för att förändra.
• Andlig dialog
En sak som Ruth sade var: ”Kristendomen tycker ingenting – en massa kristna tycker”.
Efter en respons på detta av Helene Egnell så gav Jone Salomonsen en föreläsning om riten som resurs vid kriser där hon pratade om Utøya och Oslo, samt de olika typer av riter som finns. Hon poängterade att riten iscensätter och bearbetar en traumatisk upplevelse, och att det ibland uppkommer nya riter efter behov. I responsen av Lars Lilled gav han exemplet att man efter Backabranden hade fått oerhört mycket blommor, dessa gjorde man till kompost och jord och planterade sedan träd i jorden. Detta är en ny rit som uppfyller sitt syfte lika väl som äldre riter. Andra exempel som Jone gav var hur man gjorde som ett modernt konstverk av Utøya vilket nu fungerar som en minnesplats för de alla de offren som miste sina liv. Ön är en plats där man kan promenera runt och läsa namnen på de som dött, och sitta ner en stund i naturen och reflektera. Även detta är en ny rit som kan kännas viktig.
Den första konferensdagen avslutades med ett panelsamtal om det interreligiösa arbetets roll före, under och efter kriser.
Under dag två höll Haisam A-Rahman, samordnare för Göteborgs Stads arbete mot våldsbejakande extremism, en föreläsning om våldbejakande extremism och arbetet mot det. Även detta var en omfattande föreläsning där han redogjorde för vad det finns för olika typer av våldsbejakande extremism, vad kommunens ansvar är, varför individer åker bort för att kriga och hur det påverkar deras familjer med mer. Han började mellan att skilja mellan radikalisering som är en process som leder till att en individ gradvis accepterar våld och andra olagliga metoder i syfte att främja ett ideologiskt mål, och våldsbejakande extremism som är ett samlingsbegrepp för rörelser, ideologier eller miljöer som inte accepterar en demokratisk samhällsordning och som främjar våld för att uppnå ett ideologiskt mål. De olika typer av våldsbejakande extremism som Haisam redogjorde för var:
• Vit makt: en rasistiskt driven extremism där den vita rasen anses vara överlägsen. Ett exempel på våld inom vit makt är Breiviks terrordåd i Oslo och Utøya.
• Autonoma vänstern: arbetar mot vit makt, alla medel är tillåtna.
• Religiös extremism: den typ av extremism som Daesh (IS) tillhör. Lockelsen för unga som går med i en terrorgrupp som Daesh är att de får individen att känna sig betydelsefull och en del av gruppen.
Kommunens ansvar innefattar främjande, dvs. att stärka tillit och tillhörighet hos invånarna, att hindra att brott och fara för liv och hälsa innan de sker, att stödja anhöriga under den svåra tiden och hantera den sociala oron som uppstår samt att dödförklara. Efteråt är det kommunens ansvar att hjälpa individen att fungera i samhället, och polisen, SÄPO och landstingen måste lagföra, vårda för krigstrauma, och undersöka brott i hemland. Haisam påpekade även att religiösa samfund och Interreligiösa Centret är bra verktyg i arbetet mot våldbejakande extremism, på flera olika sätt. De skapar samhörighet och förståelse för andras religion samt den egna religionen. Haisam sade också att: ”Mohammed sa att den som tar religionen till det extrema har misstolkat den.” En annan sak han sade var: ”Vi kan inte endast kämpa mot våldsbejakande extremism – vi måste stärka samhället och alla invånare i det, kämpa mot fattigdom, islamofobi och antisemitism.”
Efteråt gav Maimuna Abdullahi sina kommentarer om ämnet. Då diskuterade hon de konsekvenser som ”kriget mot terrorn” som började 2001, har fått för den grupp av människor som ofta felaktigt blir anklagade för att vara terrorister. ”Hur kan man vara fri när man alltid ses som en potentiell förövare?” var en av de sakerna som hon sade. En annan var att grupper som Daesh egentligen utför politiskt våld men använder religiös semantik. Ett problem som hon tog upp var att man alltid hamnar på en av två sidor – för eller emot, men att det i verkligheten inte är lika svart eller vitt. Detta tänk om att man bara kan vara för eller emot skiljer människor mellan ”vi” och ”dem” och förhindrar en dialog.
Konferensen avslutades med ett panelsamtal med Ruth Illman, Örjan Wallin, Lars Lilled, Marika Palmdahl och Naveed Baig om vad ett gemensamt trauma har för betydelse för den interreligiösa dialogen och samhällens sammanhållning samt ett kritiskt perspektiv på interreligiöst krisarbete. En viktig sak som togs upp här var att ”för mycket” religionsdialog sker mellan utbildade, välklädda män, dialogen bör inkludera alla.