En Gud – tre religioner
Judar, kristna och muslimer tror på samma Gud, den Gud som skapat världen och sedan räddar människorna från det onda som skiljer dem från Skaparen. Gud har olika namn på olika språk, men det är ändå samma Gud. Kristna och muslimer ber till Allah på arabiska. Judar är försiktiga med Guds namn. På hebreiska finns namnet Elohim och ett namn som inte uttalas utan ersätts av ett ord som betyder min Herre. På svenska kan judarna också säga Gud om den gemensamme guden.
Alla tre religionerna är överens om att Gud har skapat världen och satt in människan som sin förvaltare av skapelsen. Gud är evig och god. Därför är den skapade världen också god. Gud ville att människan skulle vara en frivillig medarbetare i det godas tjänst. Därför har människan fått frihet. Den friheten skall människan använda för att föröka det goda på jorden och fördela det rättvist.
Människan kan också använda sin frihet till det onda. De tre religionerna är överens med varandra och med utomstående om vad som är gott. Det kan man läsa ut av deklarationen om mänskliga rättigheter. Det goda bidrar till att livet på jorden utvecklas, att alla får leva i frihet och skonas från lidande, olyckor och förtryck. Alla tre religionerna vill ge människorna en syn på livet som en gåva, värd att tacka för. Skapelsen ger inte bara rättigheter utan också skyldigheter.
För att ge människorna kunskap om Gud och inspiration att göra det goda har Gud uppenbarat sig på olika sätt. Alla tre religionerna anser att Gud ingick ett förbund med Abraham när han lovade honom att bli stamfar till ett stort folk. Det blev inte bara ett utan två. Den äldsta sonen Ismael är enligt muslimerna stamfar till araberna. Från Isak och Jakob kommer Israels folk och ur det judar och kristna. Alla är därför Abrahams barn.
Utgångspunkten för judendomen är Guds uppenbarelse för Mose på Sinai berg, då Gud överlämnade Tora, läran eller undervisningen. Judar läser eller lever med Tora för att möta Gud och lära känna hans vilja. Det ger kraft och vilja att förverkliga Guds planer med skapelsen. Israels profeter ger sedan en allt djupare kunskap om detta. Några av dem förkunnar att Messias skall uppenbara den fulkomliga innebörden i budskapet genom att förverkliga Guds vilja på jorden.
Kristna anser att den gudomliga uppenbarelsen fullbordas genom Jesus. Gud har enligt dem förenats med en människa för att i handling visa vad Guds kärlek innebär. Jesus motsvarar enligt dem de löften som Gud hade givit genom profeterna. Därför kallas Jesus Messias, Kristus. Hans liv och död visar Guds offervilja. För kristna är Jesus levande sedan han uppstått från döden och återvänt till sitt gudomliga ursprung.
Muslimer anser den gudomliga uppenbarelsen fullbordades genom Muhammed. Det han fick höra av ängeln Gabriel samlades till en helig bok, Koranen. Där finns allt som tidigare uppenbarats i sin rätta och fullständiga form. Muhammed levde själv enligt Guds vilja. Hans liv och undervisning ger därför också kunskap om det goda. Främst är Koranen ett vittnesbörd om Guds kärleksfulla makt och visa skaparvilja. Tacksamheten för livet gör att vi vill använda det enligt Guds vilja. Ingen vet bättre än Skaparen vad som är bäst för skapelsen.
På så sätt vill alle tre religionerna att människorna skall få kunskap och kraft att förvalta skapelsen rätt. Den inspirationen finns att hämta hos Mose, Jesus och Muhammed, den finns i Bibeln och Koranen. Personliga livsvillkor och behov bestämmer vart man vänder sig. Guds vägar till människorna skiftar men gåvan är densamma. Därför behöver ingen fördöma andras vägar till Gud.